De höga elpriserna i framför allt elområde 4 har återigen väckt debatt. Och återigen väljer energiminister Ebba Busch att skylla på andra istället för att ta ansvar för hur regeringen agerar.
Det är många parametrar som påverkar vad elräkningen landar på. Men en där regeringen har ett omedelbart ansvar: elskatten. Och här väljer regeringen, trots löften om motsatsen, att för tredje gången gå fram med en höjning. Denna gång med 1,1 öre/kWh.
Det innebär att 2025 blir elskatten 43,9 öre/kWh. På detta läggs sedan moms, vilket innebär att den totala skatten på el blir 54,875 öre/kWh. Det kan jämföras med att den totala skatten på el år 2022 var 45 öre/kWh.
På tre år har regeringen alltså valt att höja skatten på el med nästan 22 procent. För många är elskatt och moms på skatt nu det som dominerar elräkningen. Det är en politik som direkt motverkar elektrifieringen av transport- och energisektorn.
Ebba Busch väljer dock att skylla på att elsystemet monterats ner av tidigare regeringar. Detta trots att Sveriges elsystem internationellt rankas som ett av världens bästa, och trots att Sverige även under dessa dagar med högt elpris exporterar el till Tyskland. Men när vi exporterar el till kontinenten importerar vi samtidigt kontinentens elpriser.
Detta faktum kan energiministern inte blunda för, och hon lovar att agera gentemot sina energiministerkollegor i EU. Bland annat genom att rikta krav på att Tyskland, precis som Sverige, delas in i flera elområden. Ur ett svenskt perspektiv skulle det vara fördelaktigt, då det framför allt är södra Tyskland som har den elbrist som drar upp elpriset.
Men här kortsluter Ebba Busch sitt eget korståg mot vindkraften - att norra Tyskland har en bättre situation är ju tack vare dess vindkraft. Samtidigt är det framför allt i södra Tyskland som den tungt elberoende industrin finns. Det gör att det nationellt i Tyskland finns väldigt svagt intresse för att införa flera elområden, då det skulle driva upp elpriserna i södra Tyskland ännu mer.
Tysklands situation är alltså ur ett perspektiv likartad Sveriges - elproduktionen finns i huvudsak i en landsände, samtidigt som elen behövs i en annan. Att vattenkraften i Norrland kompletterats med stor vindkraftsproduktion är i sig positivt. Men att överföringskapaciteten inte samtidigt byggts ut har skapat flaskhalsar. Obalansen har dessutom förvärrats när planerad utbyggnad av vindkraft i södra Sverige stoppats.
Oftast är det kommunerna som lagt in sitt veto mot ytterligare vindkraftsutbyggnad. Men även här har energiministern ett ansvar, som bromsat införandet av de incitament som föreslagits för att stärka kommunernas intresse för vindkraft.
Att regeringen till sist backat och fört in i budgetpropositionen för 2025 att kommuner som släpper fram vindkraftsparker ska få stöd motsvarande anläggningarnas fastighetsskatt, är en av få ljusglimtar i den förda energipolitiken. Men gentemot den produktionsmässigt långt mer intressanta havsbaserade vindkraften är regeringen fortfarande lika njugg, och i november beslutade regeringen att enbart godkänna en av de 14 havsbaserade vindkraftparker som planerats i Östersjön.
Istället för att skylla problemen på andra skulle energiministern alltså kunna se till att agera genom att dels ge klartecken åt mer havsbaserad vindkraft, dels fatta beslut om att få till stånd de nätförstärkningar som behövs för att öka överföringskapaciteten i landet.
Det finns inte heller något som säger att Sverige måste delas in i flera elområden. Enbart tre länder i EU har valt en sådan lösning, och varje land har rådighet över frågan själv.
Att slå sig för bröstet och åka och läxa upp Tysklands energiminister och kräva något som med stor sannolikhet inte kommer att genomföras är lätt. Men flera av de åtgärder som skulle kunna minska de stora prissvängningarna på elmarknaden i framför allt södra Sverige äger energiministern själv mandat över. Frågan är enbart varför hon väljer att skylla på andra istället för att agera.
Maria Röske, ordförande 100% Förnybart
Artikeln ursprungligen publicerad i Sydöstran.
