Med Rysslands invasion av Ukraina är det svårt att argumentera mot att det säkerhetspolitiska läget kräver ett stärkt militärt försvar. Men det är inte bara med vapen Sverige och Europa kan minska risken för angrepp från Putins Ryssland. Faktum är att varje ny solcellsanläggning och varje nytt vindkraftverk vrider vapnen ur händerna på Putin. Säkerhetspolitiken måste därför breddas till att också inkludera energipolitiken. Ett ensidigt fokus på stärkt militärt försvar är otillräckligt, och måste gå hand i hand med att göra Europa helt oberoende från import av ryska energibärare. Om inte sitter vi fast i en negativ spiral där det är vi själva som fortsätter att finansiera den ryska militärens expansion.
I samband med de kraftigt ökade elpriserna 2021 kom Europas stora import av rysk naturgas i blickfånget. Och siffrorna talar sitt tydliga språk. Av de cirka 560 miljarder kubikmeter naturgas som används i Europa varje år är enbart cirka 230 miljarder kubikmeter egenproducerad. Ryssland har samtidigt ett årligt överskott av naturgas på cirka 300 miljarder kubikmeter. Men faktum är att ekvationen är än tydligare vad gäller olja och kol. I Europa utvinns cirka en fjärdedel av den olja som används, medan Ryssland med en produktion av 11 miljoner fat olja per dag använder 3,4 miljoner inom landet. Vad gäller kol bryts cirka hälften av de 950miljoner ton som används varje år i Europa, samtidigt som Rysslandhar ett överskott på cirka 500 miljoner ton kol varje år.
Och det är inte bara import av fossil energi som gynnar Putin, utan också kärnkraft. En femtedel av det anrikade uran som används i Europa importeras från Ryssland. Och de tre senasteåren har priset på uran tredubblats, vilket gynnat Putins krigskassa direkt. Av världsproduktionen utvunnet uran står Ryssland visserligen enbart för 6 procent, men ryska Rosatom står samtidigt för nästanhälften av världskapaciteten att anrika uran så att det kan användas i kärnkraftverk. Inte minst är det uran från världens i särklass största uranproducent Kazakstan som anrikas av Rosatom.
När energipriserna steg i samband med Rysslands angrepp på Ukraina vidtog EU snabbt åtgärder, med beslut om att EU snarast ska bryta beroendet av ryska fossila bränslen genom att ha fler energileverantörer och minska användningen av fossila bränslen. På mindre än ett år antogs sexpaket med lagstiftningsåtgärder, vilket är rekordfart i EU-sammanhang och något som var möjligt enbart tack vare storsolidaritet mellan EU:s medlemsländer i frågan. Och alla som följer energipriserna har kunnat se att det gett resultat. Från rekordnivåer på 300 euro/MWh för naturgas hösten 2022, hade priset sjunkit till 34 euro dryga året senare. Men även om importen av rysk gas minskat kraftigt, från cirka 50 procent av användningen till 15 procent, kvarstår ett beroende. Finns den politiska viljan att fortsätta omställningsarbetet till fossilfritt även när enpiska i form av skenande energipriser inte längre viner?
Frågan är inte retorisk, utan i högsta grad reell. Vi har haft all kunskap vi behöver om klimatkrisen i decennier, men ändå var det först med skenande energipriser som EU förmådde växla upp omställningen till förnybar energi. I maj 2022 producerades mer el i EU från vind- och solkraft än från fossila bränslen för första gången. Vi hade varit där långt tidigare om klimatfrågan vägt lika tungt som energiprisfrågan.
Inte heller kopplingen mellan säkerhetspolitik och energipolitik är ny. Totalförsvarets forskningsinstitut konstaterade2014 att energisystem inte bara är objekt som kan utsättas för hot och risker, men att tillgång till energi också är ett subjekt som kan”generera nya säkerhetsproblem eller förstärka befintliga sådana.” Att Ryssland inte drar sig för att sabotera Ukrainas energiförsörjning har vi sett med all tydlighet, och även kärnkraftverk har därförblivit militära mål. Även vind- och solparker kan förstås vara militära mål. Men konsekvensen av en utslagen anläggning för förnybar energi blir inte lika monumental som en utslagen kärnreaktor, vare sig sett till produktionsbortfall eller konsekvenserna för samhället i övrigt. Ett energisystem som består av många men mindre och spridda anläggningar med förnybar elproduktion är helt enkelt inte lika sårbart som ett system som är beroende av storskalig elproduktion från ett antal kärnreaktorer.
Vill vi snabbt strypa betalningarna från Europa till Putins krigskassa, minska sårbarheten att plötsligt stå utan tillräcklig energiförsörjning, och samtidigt undvika att bygga enkla militära måltavlor, är 100 procent förnybar energi vägen. Försvarsmakten måste därför lägga mer resurser på prövningen av nya energianläggningar, istället för att slentrianmässigt säga nej. Regeringen måste samtidigt i kommande regleringsbrev till Försvarsmakten återinföra ansvar för mindre sårbar energiförsörjning, och åter uppdra till Försvarsmakten att utveckla förmågan till tidig dialog och samverkan med relevanta myndigheter och organisationer i planerings- och prövningsprocesser för förnybar energi. Tidigare regleringsbrev har också tryckt på att Försvarsmakten ska bidra till samexistens med andra samhällsintressen. Försvarsmaktens ointresse av samexistens med energianläggningar visar att även det är ett krav som måste återinföras i kommande regleringsbrev. Energifrågan är en allt för viktig del av totalförsvaret för att tappas bort, och om Försvarsmakten inte förmår att samverka med det samhälle det är satt att försvara kan man fråga sig vad det alls är satt att försvara.
Maria Röske
Artikeln ursprungligen publicerad i Second opinion.
