Så har regeringens särskilda utredare presenterat sitt förslag till hur ny kärnkraft ska kunna finansieras trots näringslivets ointresse av att stå för den finansiella risken. Och aldrig förr i svensk politik har väl ett så ekonomiskt omfattande åtagande för skattebetalarna föreslagits på så lösa grunder, och med så lite bakgrundsinformation kring det faktiska behovet och om alternativa vägval. Utredningen visar inte ens vad det är för problem man hoppas lösa genom att till en kostnad av 400 miljarder kronor bygga fyra-fem nya reaktorer med en produktionskapacitet av 4000-6000 megawatt, när det samtidigt är möjligt att kombinera investeringar i förnybar elproduktion med energieffektiviseringar, och därigenom uppnå samma effekt till en lägre kostnad och utan att skattebetalarna behöver stå för finansieringen.
Först: 400 miljarder kronor är en så abstrakt stor kostnad att den kan vara svår att greppa. Som en jämförelse kostade Trafikverkets underhåll av Sveriges järnväg mindre än 15 miljarder förra året. Vi talar alltså om resurser motsvarande mer än 25 års järnvägsunderhåll!
I förslaget talas om att staten ska låna ut 75 procent av byggkostnaden, medan 25 procent ska tillföras av privata aktörer. Men det handlar om lån där skattebetalarna tar hela kreditrisken. Samtidigt föreslås att kärnkraftbolaget, för att alls kunna återbetala investeringen, ska ges ett garanterat pris på 80 öre/kWh, dvs långt högre än medellpriset 2023-2024. Alla de tider på året priset ligger under den nivån garanterar staten att täcka upp glappet upp till 80 öre/kWh.
I juli 2024 har elpriset i elområde 1, 2 och 3 varit cirka 20 öre/kWh. Kärnkraftbolaget ska alltså få betalt motsvarande fyra gånger marknadspriset för att över huvud taget möjliggöra en återbetalning av lånet. Och notan föreslås skickas till elanvändarna i form av att en redan hög elskatt höjs ytterligare. Det är inte en politik som driver på elektrifieringen. Det är en politik där skattebetalarna först lånar ut pengar och sedan tvingas att finansiera återbetalningen.
Förmodligen har utredare Mats Dillén landat i att det enbart är genom att på detta sätt slå sönder de marknadsekonomiska förutsättningarna inom energisektorn, snedvrida konkurrensen och införa en långt driven planekonomisk lösning, som det över huvud taget är möjligt att få till stånd investeringar i ny kärnkraft. Men det utredaren också borde ha tittat på är om det alls är ett relevant förslag.
Regeringens egen expertmyndighet, Energimyndigheten, har visat att det är möjligt att få ett energisystem som bygger på 100 procent förnybar el under 2040-talet. Och vill regeringen inte lyssna på den egna myndigheten kan man ta till sig Chalmers studie att ett elsystem utan kärnkraft blir billigare än ett system där man tvingat in kärnkraft. Samma resultat visar en studie vid Blekinge Tekniska Högskola, där man också kvantifierar prisskillnaden till att det billigaste kärnkraftscenariot är 470 miljarder kronor dyrare än det dyraste förnybartscenariot.
Frågan för den politiska nivån borde inte vara att först välja teknik för utbyggd elproduktion och sedan låta utreda hur den valda tekniken kan finansieras. Istället borde man från politiskt håll ställa sig frågan hur vi får till en tillräckligt snabb utbyggnad av ny fossilfri elproduktion till lägst möjliga kostnad för att kunna nå klimatmålen. Om utredningsförslaget genomförs riskerar mycket resurser bindas helt i onödan för så lång tid att vare sig elektrifieringsmål eller klimatmål uppnås
Maria Röske, ordförande 100% Förnybart
Artikeln ursprungligen publicerad i Second opinion.
