I dagarna förväntas en ny energipolitisk inriktningsproposition läggas fram, och sällan har väl en sådan varit så nödvändig och efterlängtad som nu. Enligt de flesta prognoser ser Sverige ut att gå mot en fördubbling av elanvändningen redan inom 10 år. Drivande i utvecklingen är samhällets nyelektrifiering, framförallt inom transportsektorn och stora delar av industrin. Klarar vi inte att möta denna utmaning, riskerar vi både att missa klimatmålen och förlora industrisatsningar till andra delar av världen.
Just därför var det glädjande att Sverige vid FN:s klimattoppmöte i Dubai i december 2023 åtog sig att tredubbla kapaciteten av förnybar energi till 2030. Eventuell utbyggd kärnkraft kan inte inkluderas i detta, enligt avtalet, och på 6 år är det inte heller möjligt att få någon annan storskalig elproduktion än den förnybara på plats. Överenskommelsen möttes med stor entusiasm från olika delar av miljörörelsen i Sverige. Men under de månader som har gått sedan dess har det från regeringens sida varit tyst. Ingenting har sagts om hur Sverige ska kunna leva upp till åtagandet 2030. I stället blandar regeringen bort korten genom att tala om mål för 2045. Långsiktighet är viktigt, men vi måste också agera här och nu.
Enligt International Energy Agency (IEA) måste omställningen från fossil till förnybar energi gå snabbare än vad den gör om vi ska klara 1,5-gradersmålet. Och IEA understryker att det varken är teknik eller ekonomi som är bromsklossen, utan den politik som förs. IEA:s prognos är att med dagens politik uppnås 7 300 GW förnybart till 2028, men för att uppnå de 11 000 GW som behövs till 2030 måste en rad olika hinder undanröjas.
Utbyggnad av vindkraft är än så länge det absolut snabbaste sättet att öka elproduktionen, även om solkraften framöver kan komma att överta den rollen. I Sverige har det senaste decenniets utbyggnad av vindkraften etablerat den som en betydande del av Sveriges elförsörjning. Och utbyggnaden fortsätter. Energimyndighetens prognos är att vindkraften kommer att producera hela 52 TWh år 2026, vilket gör den till Sveriges näst största kraftslag. Men i dag finns flera och betydande hinder som bromsar utbyggnaden av förnybar elproduktion i Sverige. Vi ser att det framförallt är inom följande tre områden som politiska och regulatoriska ansträngningar krävs:
1. Tillståndsprocesserna är i dag alldeles för långa. Enligt en rapport från brittiska konsultföretaget Ember som kom 2023 har Sverige de näst längsta tillståndsprocesserna för vindkraft i EU. Enbart Kroatien ligger sämre till. Den genomsnittliga tiden för tillståndsprocesser i Sverige är 110 månader, det vill säga 7 år längre än de 2 år som EU vill se som maxtid. Det är absolut nödvändigt att tillföra tillståndsmyndigheterna de resurser som behövs, liksom att möjliggöra parallell prövning av miljötillstånd och nätkoncession och tidigarelägga kommunal tillstyrkan. När går startskottet för att komma vidare med de förslag som redan utretts?
2. Enligt den senaste statistiken stoppade kommunerna 66 procent av alla ansökningar om landbaserad vindkraft 2023, innan deras lämplighet ens hann prövas av miljöbalken. I södra Sverige, elområde 3 och 4, var andelen makalöst höga 86 procent. Under åren 2020-2023 stoppade det kommunala vetot 1 258 vindkraftverk, med en sammantagen potential om cirka 16 TWh. Det är lika mycket som de nedlagda reaktorerna i Oskarshamn och Ringhals. Många kommunpolitiker tycks uppleva att kommunen inte har något ekonomiskt intresse av att dra till sig den här typen av investeringar. Färdiga förslag för starkare skäl att säga ja finns i den så kallade incitamentsutredningen Värdet av vinden. När går regeringen vidare med dessa?
3. Den bristande nätkapaciteten utgör ett påtagligt hinder för fortsatt utbyggnad. Här krävs åtgärder inom samtliga spänningsnivåer, och ett nytänkande fordras från såväl myndigheter som nätbolag. En lågt hängande frukt är att tillåta nätutbyggnad på prognos, för att bättre kunna takta tillgången till distribution med efterfrågan på och utbud av el. När sjösätts ett sådant initiativ?
Det finns en tendens att nationellt peka på att det i första hand är internationella överenskommelser som behövs. Klimatfrågan är mycket riktigt global. Men summan av vad som görs globalt är vad som görs nationellt och lokalt. Man kan inte både slå sig för bröstet för internationella framgångar och sedan strunta i att leva upp till resultaten på hemmaplan.
Det har nu gått några månader sedan Sverige, tillsammans med fler än 130 andra länder, utlovade att säkra en kraftig utbyggnad av kapaciteten för förnybar energi. Det är därför hög tid att energiminister Ebba Busch (KD) berättar vilka initiativ regeringen avser ta för att säkra att vi som land lever upp till löftet. Om inte för vår trovärdighets skull, så för utvecklingen av vårt näringslivs omställning och konkurrenskraft.
Maria Röske
ordförande 100% förnybart
Artikeln publicerad i Aktuell hållbarhet: https://www.aktuellhallbarhet.se/alla-nyheter/debatt/var-ar-regeringens-plan-for-att-uppna-tredubbling-av-fornybart-till-2030/
